
Bästa läsare!
Hej, då är jag tillbaka med den första delen av denna resa
genom tiden.
Jag vill börja med att citera några ord värda att begrunda
som jag fann under min research:
” Från tidernas gryning har människan i sin kamp för
tillvaron varit jägare och fångstman. Det skygga lockande villebrådet
har satt hennes uthållighet, skicklighet och list på hårda prov; icke
sällan har jakten resulterat i bitter besvikelse och hunger.
Under
årtusendens lek och prövningar har jägaren funnit ut jaktmetoder för
olika vilt – knep som tagit sikte på varje djurarts små särdrag och
egenheter i sätt att vara och reagera, vilka härigenom blivit deras
akilleshäl. Det finns de som menar att jakt måste nödvändigtvis vara
något frånstötande för kulturmänniskan. Det skall utan omsvep erkännas
att en del gamla jakt och fångstknep är brutala och motbjudande.
Vi blir dock
knappast bättre av att förneka en viss nedärvd jaktpassion. Den är svår
att analysera, men i sin bästa form är den något av barnets ljusa
glädje med djup förståelse för och kärlek till naturen.”
( Lindorm
Liljefors- Jakt i Norden (1965) )
Då börjar vi vår resa, spänn fast säkerhetsbältena, för
nu far vi tillbaka 12 000 år i tiden.

Ulvs berättelse:
De högre
makterna har stått mig och min familj bi och döden är inte någon som
besökt oss. De högre makterna ser till att vi kan försörja oss på jakt
och fiske och min hustru är tursam när hon söker föda i och på marken.
Mina huvudsakliga jaktbyten är älg, hjort men även mindre djur såsom
räv och vissa fåglar, till min hjälp har jag mina hundar, som är modiga
följeslagare, mitt spjut och min båge är mina vapen.
Tiderna hade ett slag varit dåliga och vår mat hade länge
bestått av rötter och annat som min hustru samlat från marken. Vi
behövde kött, men de stora djuren hade dragit sig tillbaka då vargarna
blivit många. En dag satt jag på min utkiksplats över en dalgång där
djuren ofta betade. Jag tuggade på en bit kåda och kände hur min mage
nästan fick kramp av hungern som så länge varit i vårt följe. Jag
tänkte på min familj som så stoiskt väntade på kött och under tiden
nöjde sig med mindre. Min hustru började bli mager då det mesta av
hennes föda gavs till barnen.
Det var då jag fick syn på ett nytt spår i den halvtorra
leran runt den till hälften uttorkade floden. Spåret liknade på ett
sätt de efter hjortdjuren men de var ändå annorlunda, bredare och
märket efter lättklövarna nästan som månen när den är ny. Vad var nu
detta, jag följde tyst i spåren och såg att de ledde upp mot skogen.
Jag hade vinden i ansiktet och kunde höra grövlande och grymtande
läten, jag smög fram och fick skymt av något jag aldrig förut sett.
Ett raggigt onskefullt väsen stod där i skymningsljuset
med sin familj samlad runt sig. Hanen hade långa sylvassa betar, han
tycktes effektivt slänga runt döda trädgrenar letande efter föda till
de sina, han bökade i marken och letade föda i jorden, de var alltså
dessa djur som skapade de underliga grävmärkena och groparna i skogen.
Jag vaknade tidigt nästa morgon efter en mycket orolig
natt, hemska vidunder med väldiga betar hade hemsökt mig i mina
drömmar. Jag samlade ihop mina vapen två spjut, pilbåge ett kogar med
pilar och mina trogna följeslagare hundarna, min då trettonårige son
Ulvar följde också med. Min hustru var utom sig och bad oss att inte
jaga dessa odjur då hon var övertygad om att ingen av oss skulle
återvända hem..
När hanen kom inom skotthåll för pilbågen sköt jag en pil
som borde vara dödande, den satte sig bara en bit in i bogen och djuret
vrålade ut sin smärta och ilska. Han kom springande rakt emot oss och
mina hundar rusade fram för att förvilla djuret. Med en huvudrörelse
från marken och snett uppåt slet han sönder buken på den hund som var
närmast honom, hunden var död innan den landade tio meter därifrån. Jag
sköt ytterligare en pil som satte sig också den i hans tjocka grova
ragg inte heller den dödade honom.
Jag slet spjutet från min son och stod stilla när hanen
kom rusande emot mig, det fanns bara ett sätt att döda denna best på,
en direktträff i hjärtat. Besten var endast en meter ifrån mig när han
reste sig för att döda, då körde jag spjutet i hans svarta ondskefulla
hjärta. Jag kastade mig åt sidan och den store hanen vrålade och
fortsatte ytterligare några tiotal meter innan han lade sig. Ingen av
oss sade något, vi stod bara där och skakade av skräck, varje andetag
vi tog slet i våra lungor. Efter en lång stund vågade vi oss fram till
besten, doften från honom var överväldigande, hela hans väsen vibrerade
av kraft och manlighet, han låg där död och den familj han så modigt
försvarat hade lämnat platsen.
Vi tog fram våra knivar och styckade loss låren på den
väldige, frampartiet hissade vi upp i ett träd så att vi kunde hämta
det senare, sen gick vi hem under tystnad.
Ja, mina kära läsare, i nästa avsnitt har vi börjat att smida
våra vapen och lärt oss mer om vår mäktige vildsvinsgalt.
Med
vänlig hälsning Eva
|