Bästa läsare!

Hej, då är jag tillbaka med den första delen av denna resa genom tiden.

Jag vill börja med att citera några ord värda att begrunda som jag fann under min research:

” Från tidernas gryning har människan i sin kamp för tillvaron varit jägare och fångstman. Det skygga lockande villebrådet har satt hennes uthållighet, skicklighet och list på hårda prov; icke sällan har jakten resulterat i bitter besvikelse och hunger.

Under årtusendens lek och prövningar har jägaren funnit ut jaktmetoder för olika vilt – knep som tagit sikte på varje djurarts små särdrag och egenheter i sätt att vara och reagera, vilka härigenom blivit deras akilleshäl. Det finns de som menar att jakt måste nödvändigtvis vara något frånstötande för kulturmänniskan. Det skall utan omsvep erkännas att en del gamla jakt och fångstknep är brutala och motbjudande.

Vi blir dock knappast bättre av att förneka en viss nedärvd jaktpassion. Den är svår att analysera, men i sin bästa form är den något av barnets ljusa glädje med djup förståelse för och kärlek till naturen.”
( Lindorm Liljefors- Jakt i Norden (1965) )

Ulvs berättelse:

De högre makterna har stått mig och min familj bi och döden är inte någon som besökt oss. De högre makterna ser till att vi kan försörja oss på jakt och fiske och min hustru är tursam när hon söker föda i och på marken. Mina huvudsakliga jaktbyten är älg, hjort men även mindre djur såsom räv och vissa fåglar, till min hjälp har jag mina hundar, som är modiga följeslagare, mitt spjut och min båge är mina vapen.

Tiderna hade ett slag varit dåliga och vår mat hade länge bestått av rötter och annat som min hustru samlat från marken. Vi behövde kött, men de stora djuren hade dragit sig tillbaka då vargarna blivit många. En dag satt jag på min utkiksplats över en dalgång där djuren ofta betade. Jag tuggade på en bit kåda och kände hur min mage nästan fick kramp av hungern som så länge varit i vårt följe. Jag tänkte på min familj som så stoiskt väntade på kött och under tiden nöjde sig med mindre. Min hustru började bli mager då det mesta av hennes föda gavs till barnen.

Det var då jag fick syn på ett nytt spår i den halvtorra leran runt den till hälften uttorkade floden. Spåret liknade på ett sätt de efter hjortdjuren men de var ändå annorlunda, bredare och märket efter lättklövarna nästan som månen när den är ny. Vad var nu detta, jag följde tyst i spåren och såg att de ledde upp mot skogen. Jag hade vinden i ansiktet och kunde höra grövlande och grymtande läten, jag smög fram och fick skymt av något jag aldrig förut sett.

Ett raggigt onskefullt väsen stod där i skymningsljuset med sin familj samlad runt sig. Hanen hade långa sylvassa betar, han tycktes effektivt slänga runt döda trädgrenar letande efter föda till de sina, han bökade i marken och letade föda i jorden, de var alltså dessa djur som skapade de underliga grävmärkena och groparna i skogen.

Jag vaknade tidigt nästa morgon efter en mycket orolig natt, hemska vidunder med väldiga betar hade hemsökt mig i mina drömmar. Jag samlade ihop mina vapen två spjut, pilbåge ett kogar med pilar och mina trogna följeslagare hundarna, min då trettonårige son Ulvar följde också med. Min hustru var utom sig och bad oss att inte jaga dessa odjur då hon var övertygad om att ingen av oss skulle återvända hem..

När hanen kom inom skotthåll för pilbågen sköt jag en pil som borde vara dödande, den satte sig bara en bit in i bogen och djuret vrålade ut sin smärta och ilska. Han kom springande rakt emot oss och mina hundar rusade fram för att förvilla djuret. Med en huvudrörelse från marken och snett uppåt slet han sönder buken på den hund som var närmast honom, hunden var död innan den landade tio meter därifrån. Jag sköt ytterligare en pil som satte sig också den i hans tjocka grova ragg inte heller den dödade honom.

Jag slet spjutet från min son och stod stilla när hanen kom rusande emot mig, det fanns bara ett sätt att döda denna best på, en direktträff i hjärtat. Besten var endast en meter ifrån mig när han reste sig för att döda, då körde jag spjutet i hans svarta ondskefulla hjärta. Jag kastade mig åt sidan och den store hanen vrålade och fortsatte ytterligare några tiotal meter innan han lade sig. Ingen av oss sade något, vi stod bara där och skakade av skräck, varje andetag vi tog slet i våra lungor. Efter en lång stund vågade vi oss fram till besten, doften från honom var överväldigande, hela hans väsen vibrerade av kraft och manlighet, han låg där död och den familj han så modigt försvarat hade lämnat platsen.

Vi tog fram våra knivar och styckade loss låren på den väldige, frampartiet hissade vi upp i ett träd så att vi kunde hämta det senare, sen gick vi hem under tystnad.

Ja, mina kära läsare, i nästa avsnitt har vi börjat att smida våra vapen och lärt oss mer om vår mäktige vildsvinsgalt.

Med vänlig hälsning Eva