|
Bäste läsare !
Idag
vill jag försöka mig på att kartlägga en lång och krånglig tid i vår
jakthistoria nämligen Renässansen.
Renässansen
varade från Gustav Vasa (1496) fram till Gustav III (+1792), nästan 300
år. Gustav Vasa som var Sveriges regent mellan åren 1496-1560 var en
mycket kraftfull regent och detta visade han bla. inom jaktens områden,
även om han inte själv var känd som någon jägare.
Han
hävdade starkt Kronans och Kunglig Majestäts rätt till högviltet och
tillsatte bla. fogdar och övervakningsmän för kontroll av tjuvskytte.
Även adel och präster lades nu med förbud att jaga kronans vilt.
Kronans mark var all obebodd mark och endast konungen och hans gäster
fick jaga där. Vad var då obebodd mark?, ja, det bestämde kungen.
Gustav Vasa sände bla ett brev till sin fogde Nils Munk på Stegeborg i
Östergötland, i detta brev varnar kungen fogden för hans stora intresse
att jaga rådjur:"Vi bjuda dig att du härefter sådan jakt förskona
ville, väljande dig till annan mat, som är fläsk och kokött och icke
alltid rådjurskött." Kungen gick till och med så långt att han lade
dödsstraff på tjuvjägare.
Detta
skyddande av jakten var dock inte bara av ondo, under en period hade
kungens "gäster" ägnat sig åt så hård jakt av hjortvilt att det fanns
risk för total avskjutning, då låter Vasa fridlysa hjort och hind under
ett par år, så att hjortstammen får hämtar sig. Gustav Vasas söner Erik
XIV, Johan III och Karl IX fortsatte i sin faders fotspår och envisas
med att endast kungamakten hade rätt till storviltet. Under deras tid
blev det en högstatussport att jaga högvilt, endast de mest
privilegierade hade tillgång. (Det var väl den tidens mutor : förf.kom)
Som jag tidigare nämnt så lät Johan III hela Öland bli omgjord till
viltreservat för bla. vildsvin och hjortar, därav hjorten i Ölands
vapen. Brodern Erik XIV lät måla motiv från Öländska vildsvinsjakter i
sina gemak på Kalmar slott, dessa finns att se även idag.
Drottning
Kristina (1626-1689) hade rykte om sig att vara en sjusärdeles kvinna,
om hennes jaktbravader skrev entusiastiskt bla. det franska sändebudet
Chanut:" Jag har sett henne jaga till häst tio timmar i sträck. Det
finns ingen i Sverige, som säkrare än hon fäller en hare i språnget."
Det fanns till och med de som ansåg att hon var jaktgudinnan Diana. Vad
hon också gjorde under sin regeringstid var att förordna den första,
för hela riket, gällande lagstadgan angående jakt. Första paragrafen
löd: " Alla högdjur, älg, hjort och rå vare över riket fridlyste, ingen
äge dem rätt att slå, fånga eller skjuta, med mindre än att han därtill
privilegierad är. Allmogen på Dal, i Västergötland, Wärmeland, Dalarna
och Bergslagen, Norrland och Finland dock efterlåtit i laga tid dem
fälla." (laga tid var ca. augusti till mars), och de privilegierade var
ridderskap och adel och jakt fick bara förekomma på vissa marker och
skogar.
De
icke privilegierade fick inte skjuta "allehanda fågel, såsom tjäder,
orre, järpe, svan, vildgäss och änder, ej heller harar. Men såvida ej
särskilt förbjudit är, må lantmän dem å egna ägor, i laga tid, till
eget behov med snaror fånga." Man kunde också i denna stadga läsa att
allmogen skulle få skottpengar på jakt av rovdjur. Betalningen var: · 4
daler för vuxen björn · 1 daler för björnunge · 2 daler för vuxen varg
· 1 daler för vargunge.
1734
tillkom även skottpengar för räv och rävunge. 1739 för örn, hök, glada,
sparvhök, lärkfalk, uggla, korp, kråka och skata. I 1647års lagstadga
gjordes vissa undantag för vilka som var tvungna att jaga eller inte
jaga rov och skadedjur: "Alla som i landet bo och hava ko eller so,
ingen eho det helst vara må, Prest, klåckare och enstaka gumma
undantagne, skole hålla fyra famnar nät och skallbud, var och en utan
åtskillnad, så också vargagård efter öre och örtug." Nu var där alltså
en lag som tvingade bönderna att jaga rov och skadedjur och de skulle
också varje år redogöra sin fångst till fogdarna. Som småningom
ändrades straffet för tjuvjakt från dödsstraff till landsförvisning
Kungarna
Karl XI och hans son Karl XII var inbitna jägare på sina stora
jordagods och tillhörande skogar. Karl XI var en stor beundrare av
björnjakt och vid ett tillfälle blev han svårt skadad av en
skadeskjuten björn. Hans goda kamrat Axel Wachtmeister hade blivit
angripen av björnen och kungen kom till hans räddning varvid björnen
sårade konungen vid den närstrid som uppkom. En kraftig blödning nära
nog ändade konungens liv och skadan gav honom men för livet.
Karl
XI förde noggrann jaktdagbok och där kan man bla läsa: 7/9 1688- jakt
vid Mörbylånga 1 kronhjort, 1råbock, 1 råget och 1 vildsvin, samma dag
så sköt hovmästare Bylow 2 kronhjortar och 2 dovhjortar vid Otterby
Ladugård. 18/11 1689 sköt konungen i sällskap med Prins Fredrik en älg
med vikten 61 Lispund och 12 marker (526 kg) mankhöjden på tjuren var 3
½ aln hög (ca 2 meter). Kronan efter den tjuren finns bevarad på
Livrustkammaren. " Den svenska målarkonstens fader" David Klöker
Ehrenstrahl har förevigat tjuren på en målning. Han hade dock aldrig
sett en älg, utan fick ha en häst som förebild, så denna älg liknar en
häst med älghorn.
Karl
XII drabanter bar en skyddsväst gjord av älghud, för att få denna så
gott som skottsäker, på långt håll, doppades den i vatten och fick
frysa. Under denna tid i Sveriges historia krigades det nästan
oavbrutet och det gick åt många älgar för att försörja armen med
älghudsvästar. Nästan hela vår älgstam sköts och flåddes, köttet fick
ligga kvar i skogarna och förstöras medan allmogen led av svält, för
det var nämligen så att köttet tillhörde kronan och folk fick inte röra
det. (i alla fall inte så fogdarna fick reda på det, för då låg man
risigt till. Förf. kom.)
Vildsvinet
försvann ur den svenska faunan i början av 1600-talet men planterades
åter in 1723 av Fredrik I för att återigen vara borta runt 1750.
Handeldvapnet har sedan Musköten från 1500-talet nu bytt namn till
gevär. Krutet antänds genom flinta som slår mot stål och används nu som
det främsta vapnet inom jakten. Nästa gång vi ses är vi framme vid
1800-tal och perkussionsvapnet gör sitt inträde på allvar.
På
återseende och farväl Eva
|
|